Snowboardåkning

Begynnande

Modern snowboarding började i USA 1965, när en ingenjör satte ihop två skidor så att hans barn kunde surfa på dem. Hans fru döpte den till snurfer, en blandning av surfare och snö. Han licensierade sedan produkten till Brunswick Corp, som sålde en miljon av dem under de följande tio åren. I början av 70-talet började ingenjören, som kallades Poppen, organisera tävlingar som lockade tävlande från hela landet. En av dessa pionjärer, en hängiven skateboardåkare, konstruerade sin egen snowboard och tillverkade den i ett klassrum i en skola. Den var så framgångsrik att han tillverkade kommersiella brädor i mitten av 70-talet. I en snurfingtävling anmälde han en nykonstruerad bräda. Mitt i ett ramaskri om brädans utformning bildades en öppen division med en enda deltagare, och därmed föddes den populära snowboardingen. Det var dock inte bara en enkel segling. Skidåkare protesterade mot att snowboardåkare utförde sina åk på vad de ansåg vara deras backar, och de ansåg att deras sport var överlägsen. Snowboardåkarna uppfattades som punkare som agerade och talade annorlunda än de mer kultiverade skidåkarna. Men tiden har gått och snowboarding har blivit en enormt populär aktivitet och de två grupperna accepterar nu varandra lättare.

Stilar

Olika stilar av snowboarding har utvecklats, var och en med hjälp av specialiserad teknik och utrustning. Vanligare stilar är freeride, freestyle och race eller freecarve. Även om alla är olika på sitt eget sätt finns det helt klart gemensamma områden mellan dem. Jibbing är snowboardåkning på alternativa underlag, t.ex. metallskenor, bänkar, avsatser, väggar, stenar och stockar, och innebär vanligtvis att man utför trick. Freestyle definieras som all snowboarding som inkluderar tricks och som använder naturliga och konstgjorda ytor. Det är mycket populärt bland stadsåkare och snowboardanläggningar. Alpin eller freecarving utförs på packad snö eller i löpsträckor, och mycket lite hoppning sker. Den är inte lika populär som andra former av sporten men testar definitivt åkarens förmåga och smidighet. Slopestyle liknar en hinderbana, där tävlande utför trick över hinder på en plats med hjälp av hopp, jibs och boxar. Bridge jumping, som visas på canvastrycken, visar hur sporten har utvecklats och använder allt fler konstgjorda hinder. Big Air definieras som att åkarna utför trick från konstgjorda hopp, med målet att nå så högt och så långt som möjligt och avsluta med en ren landning. Halfpipe utförs på antingen en ramp eller ett halvcirkelformat dike och omfattar hopp och trick både i luften och på pipan. Freeriding definieras som att åka i vilken terräng som helst och nerför mycket bergiga toppar. Osynliga är de naturliga farorna, med rädsla för laviner och dolda sprickor i mjuk snö. Många av dessa discipliner finns med i urvalet av canvastryck, med snowboardåkare som utför häpnadsväckande hopp och vändningar i luften. Den olympiska snowboardåkningen debuterade vid de japanska spelen i Nagano 1998, med två discipliner, halfpipe och storslalom. Det var så framgångsrikt att det återkom fyra år senare, i Salt Lake City, USA. Vid de följande olympiska spelen i Turin, Italien, lades snowboardcross till, där fyra åkare i taget tävlar över en bana med gupp, hopp och svängar. Vid spelen i Sotji i Ryssland 2014 fanns det 243 tävlande från 31 nationer och inkluderade två nya tävlingar, slopestyle och parallellslalom. Den erkändes också det året som en paralympisk sport. Det är en kraftfull åskådarsport, där tusentals människor kommer för att bevittna det flamboyanta skådespelet, flämtande av spänning och hållande av andan medan de bevittnar dödsföraktande, farliga och spännande hopp och tricks. Det är den känslan man får när man tittar på canvastavlorna i den här kollektionen. Upprymdhet smittar av sig. Fånga den.